vi får se tiden an

Som ni förmodligen märkt med mitt tjatt om Lena Anderssons tidigare bok om Ester "Egenmäktigt förfarande" så älskar jag hennes sätt att skriva. Kväver min avund. Så när jag såg att den fristående fortsättningen hade släppts och fanns i bokaffären där jag bor så var jag bara tvungen att köpa den. 
 
Det är en otroligt oromantiskt roman om romantik. Förstår om det är förvirrande, men fullt logiskt när man läst den. 
 
Jag personligen tycker nog mer om föregångaren för där kände jag aldrig att "herregud vad hon klagar, kan hon inte snälla sluta upprepa samma misstag" men samtidigt så är det precis det det handlar om. Hur Ester faller i samma mönster kring kärlek som när hon föll för Hugo Rask, hon faller för gifta män som älskar men inte tillräckligt som inte är redo eller modiga nog att ge upp det dom bint sig till. 
 
Lena Andersson kan förklara ett helt liv i en mening, hon kan förklara en känsla utan att ha nämnt den, hon kan med precision få en att känna samma smärta som om att han själv vore Ester.
 
Ester vet vad hon vill, hon vet vad det är hon offrar sitt välmående, tid och liv för. Men för henne är det värt det, man kan inte styra kärleken. Men tyvärr faller hon för fel män. Eller?
 
 
 
gammalt | andersson, ansvar, ester, lena, marxgrav, personligt, ridell, saga, utan | |
Upp